BET teori

Brunauer-Emmett-Teller-teorin, ofta förkortad BET-teori, har som syfte att generalisera Langmuirs adsorptionsisoterm till att kunna hantera flera lager än ett. Langmuirs isoterm beskriver väl icke interagerande molekylers adsorption på en fast yta i termer av jämvikt och partialtryck, så länge denna adsorption är begränsad till ett mono-lager. För att denna restriktion skall gälla krävs en stark interaktion mellan adsorbat och yta som enbart observeras vid kemisorption^[1]. Inerta gaser som inte reagerar kemiskt med en yta kommer fortfarande att interagera med ytan med hjälp av Van der Waals-krafter^[2]. Till skillnad från kemisorption, som resulterar i ett nytt ämne vid ytan, så påverkar denna svaga interaktion inte den adsorberande molekylens egenskaper. Detta resulterar i att gasmolekyler likväl kan adsorbera på andra adsorbatmolekyler och bilda en vätskefas.

BET-isotermen skrivs ofta på formen

${\displaystyle {\frac {V_{\text{ads}}}{V_{\text{m}}}}={\dfrac {cx}{(1-x)(1+(c-1)x)}}}$

där ${\displaystyle c}$ är en konstant som beskriver den relativa bindningsaffinitet en substans har till ytan relativt sin egen vätskefas, där ${\displaystyle x}$ är partialtrycket relativt ångtrycket för en substans och där ${\displaystyle V_{\text{m}}}$ är gasvolymen associerad med ett mono-lager av adsorbat^[3]. När trycket partialtrycket och ångtrycket blir ekvivalenta så kondenserar substansen spontant vilket resulterar i oändlig adsorption

Referenser