Sveriges ekonomiska politik

Svensk politik
Riksdagspartier
Centerpartiet (C)
Kristdemokraterna (KD)
Liberalerna (L)
Miljöpartiet (MP)
Moderaterna (M)
Socialdemokraterna (S)
Sverigedemokraterna (SD)
Vänsterpartiet (V)
Historik och val
  • Sveriges politiska historia
  • Riksdagsval
1866 – 1869 – 1872 – 1875 – 1878 – 1881 – 1884 – 1887 (1:a) – 1887 (2:a) – 1890 – 1893 – 1896 – 1899 – 1902 – 1905 – 1908 – 1911 – 1914 (1:a) – 1914 (2:a) – 1917 – 1920 – 1921 – 1924 – 1928 – 1932 – 1936 – 1940 – 1944 – 1948 – 1952 – 1956 – 1958 – 1960 – 1964 – 1968 – 1970 – 1973 – 1976 – 1979 – 1982 – 1985 – 1988 – 1991 – 1994 – 1998 – 2002 – 2006 – 2010 – 2014 – 2018
  • Folkomröstningar
1922 – 1955 – 1957 – 1980 – 1994 – 2003
Politikområden
Alkoholpolitik
Arbetsmarknadspolitik
Bostadspolitik
Ekonomisk politik
Asyl- och invandringspolitik
Jordbrukspolitik
Kulturpolitik
Kärnkraftspolitik
Sjukvårdspolitik
Utbildningspolitik
Utrikespolitik
Massmedia
Svensk press
Television i Sverige
Riksbankshuset, som ligger vid Brunkebergstorg i stadsdelen Norrmalm i Stockholm.

Sveriges ekonomiska politik är den ekonomiska politik Sverige för. Sverige har en finansminister som ansvarar för Finansdepartementet.[1]

Sverige har en egen valuta, den svenska kronan och en oberoende centralbank, Sveriges Riksbank, med målet att upprätthålla ett fast penningvärde.

Landets ekonomiska politik kan uppdelas i arbetsmarknadspolitik, finanspolitik, fördelningspolitik, penningpolitik och tillväxtpolitik.[2]

Historik

Ernst Wigforss (s), Sveriges finansminister 1925–1926, 1932–1936 och 1936–1949.
Gunnar Sträng (s), Sveriges finansminister 1955–1976.

Den amerikanske journalisten Marquis W. Childs skrev 1936 boken Sweden: the Middle Way, "om en säregen skandinavisk monarki där de sociala krafterna föreföll harmoniskt balanserade."[3] Den ekonomiska politiken runt världen tenderade då att antingen totalitär i form av planekonomi, eller en i det närmaste ren marknadsekonomi. Läsarna imponerades av hur välfärdsstaten fungerade, och hur en socialistisk regering kunde arbeta tillsammans med kapitalister som Wallenberg. Boken spelade en roll i den växande kritiken kring Roosevelts The New Deal. I New York Times skrev John Chamberlain exempelvis:[3]

” Sveriges medelväg mellan ekonomisk individualism och kollektivism är utformad så att den ökar produktionen och sänker kostnader och priser, medan New Deal:s ’socialism’ fungerar i motsatt riktning. Den amerikanska nya given är ett experiment i socialiseringen av förluster, och den tenderar att föra kapitalismen ännu längre på vägen till monopolbildning, med alla dess hemskheter. „

Roosevelt sände samma år folk för att specialstudera den svenska modellen.[3]

Bland kända svenska finansministrar från 1900-talet finns bland andra socialdemokraterna Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Vid en folkomröstning 2003 sa svenska folket nej till Euro.

Se även

Referenser

  1. ^ finansdepartementet i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 13 november 2010.  [inloggning kan krävas]
  2. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525134650/http://www.nek.lu.se/nekkfr/K%C3%A4llor.html. Läst 7 februari 2011. 
  3. ^ [a b c] Sverenius, Torsten, m. fl.. Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970?. Sveriges regering. sid. 112. http://www.sweden.gov.se/content/1/c4/12/06/a69239d4.pdf